Estet & Media

Är du osäker på vad du skall välja för program och vet du inte vad framtiden har att erbjuda? Då är det här programmet som skapat för dig! Hehe kul att jag sa skapat, när hela programmet handlar om skapande. Nej men jag valde Estet & media för att jag dels är intresserad av foto m.m men också för att jag inte har någon blekaste aning om vad jag vill göra i framtiden. Och eftersom det här programmet är högskoleförberedande så spelar det ingen roll om du inte vet. För när du väl har kommit på vad du vill göra med ditt liv så är det bara att läsa vidare. Och det klart att man skall ha kul under tiden man tänker och inte välja natur som bara pluggar och pluggar. Jag trivs så himla bra här! Både med lektionerna, lärarna och klasskamraterna.

Inte övertygad än? Bild bevis på hur kul vi har!

 

När jag är 25

Jag vet inte vad jag vill, men jag vet vad jag inte vill.

Jag vill inte bli bortglömd. Jag vill inte vara levande död. Jag vill inte göra samma meningslösa saker dag ut och dag in.

Jag vet inte vart jag vill bo eller hur jag vill försörja mig. Men jag vet en sak. Man lever bara en gång så jag skall leva det fullt ut och köra mitt eget race. Livet är till för att upplevas och det är precis vad jag skall göra. Jag skall upptäcka mig själv och världen. Och jag vill ge andra en anledning att komma ihåg just mig. Jag vill inte planera hela mitt liv, jag vill ta en dag i taget och leva på magkänsla. Jag skall gå emot strömmen och jag skall överleva.

Jag vill resa. Jag vill tatuera mig. Jag vill festa som om morgondagen inte finns. Jag vill ha sex med en tjej. Jag vill lära mig surfa. Jag vill lära mig dansa poledance. Jag vill campa med vänner. Jag vill lära mig åka rollskridskor. Jag vill färga håret i någon rolig färg. Jag vill ha mer piecingar. Jag vill ha dreads. Jag vill ha pintball krig. Jag vill skaffa barn. Jag vill göra saker jag kommer att ångra och saker jag alltid vill minnas.

Men jag vill bara göra detta äventyr med dig Viktor. För utan dig finns ingen magkänsla och utan dig kan jag inte överleva.

Något som gör mig ledsen

Vänner kommer och går. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Ändå blir jag ledsen. Även fast man har tappat kontakten, och kanske har till och med jag slutat att höra av mig. Ändå känner jag mig sviken. Och när jag ser dig, du som brukade vara min bästa vän, med någon annan så kan jag inte göra mer än att känna mig utbytt. Ibland vet jag inte om jag skall bli glad eller ledsen, skratta eller gråta. Eller till och med bli arg. Men varför skulle jag bli arg? Jo för när jag ser dig så blir jag hela tiden påmind om att det inte längre är du och jag mot världen. Och när du gör allt som vi brukade göra fast med någon annan, då känns det som att du inte ens kommer ihåg mig. Men som tur är finns det två personer i mitt liv som jag vet att jag aldrig kommer behöva leva utan. Cajja & Viktor.

Cajja är min bästa vän, och har alltid varit. Vi kände varandra innan vi fick tuttar, innan alla köpte Iphone och innan livet blev så trassligt. Vi blev bästa vänner redan i 1:an och vi håller ihop än idag. Och det är för att vi är riktiga vänner. Som finns för varandra oavsett vad det gäller. Hon är den jag gör och kommer att göra crazy stuff with.

Viktor är min pojkvän. Sedan 17-08-11 har vi hållit ihop genom vått och torrt. Det är med dig som jag har bråkat, älskat, busat och haft långa samtal om allt mellan himmel och jord. Med dig kan jag må bra, och det är med dig jag vill ligga på sängen och vänta på bättre tider när livet är svårt. För det finns ingen annan som jag har älskat på samma nivå som du. Jag kan se en framtid ihop med dig. Jag vill vara den som ligger på högra sidan av din dubbelsäng, jag vill vara den som sitter mittemot dig vid frukost bordet och jag vill vara den som föder dina barn.

Vanlig blogg

Som ni kanske har märkt så skriver inte jag om vad som händer i mitt liv så mycket och inte heller om sånt som många andra bloggar gör. Vanliga bloggar. Och det beror på att jag själv tycker inte det är så intressant att läsa om när folk skriver "idag åt jag en macka med ost, den var god" och så vidare. Jag tycker mer om att läsa om hur andra människor tänker. För alla människor tänker olika, och det är inget speciellt vanligt samtalsämne heller. Nu är inte jag så bra på att blogga dock, och det kan bero på att det inte är något jag vanligtvis gör. Jag har haft en blogg tidigare men då hade jag den mest för mig själv. Jag skrev saker som jag ville komma ihåg, saker som kan vara kul att läsa när man blir äldre. Inget som jag liksom visade för mina vänner eller någon sådant. Anledningen till att jag tycker det är intressant att läsa om vad andra människor tänker är för att jag alltid har tyckt att det mänskliga psyket är fascinerande. Och ja, om någon tycker att det är tråkigt att veta vad jag tycker och tänker så är det ju bara att sluta läsa min blogg.

Det här saknar jag

Jag saknar den tiden i mitt liv som bara har sprungit iväg. Den tiden kommer jag aldrig att få tillbaka, och allt bara för att jag likt som alla andra hade bråttom med att växa upp. Precis som nu. Jag försöker att leva i nuet, och ibland går det ganska bra. Men jag kan bara inte låta bli att drömma om framtiden. Den tid då jag är gammal nog att ta eget ansvar fullt ut. Det känns liksom som att tiden kommer att lösa allting, men så är det ju inte. Det är ju fortfarande upp till mig. Och allt som man vill måste man kämpa för, eller förtjäna. Men jag orkar inte kämpa mer, jag är trött. Just nu vill jag bara att livet skall leva sig själv, men det går ju inte? Och ja, jag skrev det som en fråga. För jag vet ju att det går, egentligen. Det är bara det att då blir inte resultatet så bra. Och det klart att jag, precis som alla andra vill ha bra resultat. Livet är jobbigt. Man är aldrig nöjd. När man är liten vill man bara att tiden skall gå så man kan bli äldre någon gång. Men nu, när jag är äldre vet jag inte om jag skall fortsätta att hoppas på framtiden eller om jag skall längta tillbaka.

Silhouette de ligno

Jag gillar att tänka på mig själv som ett träd. Ett träd som ständigt växer men som alltid har kvar sina rötter. Och löven symboliserar alla vänner. Vänner som kommer och går. För det är ju faktiskt så. Människor man känt redan som barn växer också upp och väljer att gå sin egen väg. Släpper taget och flyger med vinden. Men minnena kommer för alltid att finnas där. Dom ristas in i trädstammen likt vackra mönster. Och inga träd är identiska. Och precis som träd påverkas vi av våran miljö och omgivning. Du kan få dina grenar avslitna men då finns det alltid plats för något nytt att växa fram. Jag skall bli till ett stort träd. Jag ska låta mina grenar växa och jag skall till och med sätta nya träd till världen. Mina barn. Dom kommer alltid att vara en del av mig och dom skall hjälpa till att göra världen bättre. Precis som förhoppningsvis era små frön kommer att göra. Så med det här vill jag bara säga, att trädet är livets symbol. 

Meningen med livet ?

Meningen med livet, ingen har det exakta svaret. Och jag har en teori varför. För det finns fler en ett rätt svar, det finns ett för varje person som har sin egen åsikt. Och min åsikt är egoism. För varför ska man försöka vara alla till lags om det ändå inte får dig att må bra? Och i slut ändan är det ingen som kommer ihåg alla uppoffringar du gjort. Den enda uppgift man har i livet och som man har haft redan från start är att ta hand om sig själv. Det är därför vi äter, dricker, sover och andas. För att över leva, så varför inte låta det bli anledningen till allt man gör. Överlevnad. Och i grunden tror jag att alla är egoister. För till och med när du vill vara snäll och göra något för någon annan så är det för att du själv tjänar något på de. För när du gör någon snällt för någon annan så mår du bra, och det är det du tjänar och det är därför du gör de. Och nu känner jag att det här blir mer invecklat än väntat, men det är fan inte lätt att förklara för andra vad man tänker. Det låter ju så mycket bättre i ens huvud. Men jag hoppas att ni förstår på ett ungefär i alla fall. Och från och med nu skall jag bara göra sånt som jag själv mår bra av och som får mig att bli glad. Meningen med livet är enligt mig att uppfylla alla sina drömmar och nå alla sina mål. Mitt mål i livet är att inte bli fast i denna äckliga småstad, för den äter mig. Jag vill inte bli en vanlig Svensson Svensson jag vill ut i världen och  uppleva så mycket som bara möjligt. Göra rätt och fel. För vem vill vakna upp gammal och känna att man inte är klar. När ja ligger på min dödsbedd önskar jag att jag har gjort allt jag någonsin velat. Inte förens då är jag redo att ge upp.

Det här är jag

Hej jag heter Denise Ståhl & det här är min skolblogg. Jag bor i en liten håla som heter Hjo och jag pluggar Estet media i Skövde. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag måste, jag gillar inte att andra människor kan ta del av mitt liv. Om det är någon som är nyfiken på mig och vill lära känna mig så är det inte så jävla svårt att ta tummen ur röven. Och bara tanken på att vem som helst kan sitta och stalka mig på nätet är skrämmande. Det finns dock mycket som skrämmer mig. Inte vanliga saker som spindlar och höjder. Men jag är rädd för att falla. Inte falla från en byggnad och krossa skallen mot asfalten, men att falla från den plats jag står på idag. För jag har kämpat för att komma hit, och ärligt talat så har jag inte ork nog att börja om. Meningen med det här inlägget är att jag ska berätta för er vem jag är,  problemet är att jag inte är helt säker.   Men när kan man säga att man är helt säker? För hela tiden utvecklar man nya egenskaper och människor runtomkring oss kommer också alltid att påverka. Jag tror inte man kan veta vem man är förens man är riktigt riktigt gammal. Men för tillfället skulle jag beskriva mig själv med tre färger. Svart, vit och lila. För mig är vit allting, och svart är ingenting. För vissa dar är jag allt och andra dar är jag inget. Lila är min favorit färg. Det är när svart och vit blandar sig. Det är när allting och ingenting bildar någonting. Och det något är jag. Den jag vill vara, den jag tror jag är och den jag strävar efter att vara.

   

Hej Hopp Gummi Snopp

Nu är skolbloggen igåång jao...